ullaulla

Han ville absolut skicka mig några länkar med liveframträdanden och recensioner. Det fick han såklart.

.

För en halvtimme sen bestämde jag mig för att lyssna, läsa och titta på alla länkar han mailade (samma dag som han fick min mailadress, jag är värdelös på att kolla mailen!).

.

Nu sitter jag här på golvet i bara underkläderna (det är så jävla varmt!) och gråter.

Det är så mycket med Lars Winnerbäck. Det är så mycket i mig som både ramlar sönder fullständigt och byggs upp när jag hör honom.

.

Framförallt är det hemma. Östergötland. Linköping. Åtvidaberg. Sena försommarnätter i mina tonår när jag promenerat ensam i timmar på torra trottoarer och längtat bort. Det där speciella ljuset, ni vet.

.

Nu är jag ju här, borta. Sväljer hårt och tänker. Allt jag ville bort ifrån. Allt jag rymde från. Allt jag skulle till och som jag till slut blev akut tvungen få nåt slags avstånd till. Saker som är så långt borta när jag är i Oslo att jag slipper känna efter hur dom som känns.

.

Folk med för få ord, folk som var tysta och kanske trodde det skulle hjälpa, fast det gick helt åt andra hållet. Känslomässiga käftsmällar, mentala stup.

.

Jag har lärt mig sen jag kom hit, jag har lärt mig så otroligt mycket om människor och mig själv.

.

Oslo har räddat mig, och när en norrman kommer in och pratar entusiastiskt om Lars Winnerbäck i tio minuter både längtar jag hem och inser att jag redan är hemma.