ullaulla

Jag håller på att förblöda och har den värsta mensvärken ever. Men det känns som att jag blöder känslomässigt idag också. 

"Fan, vad skönt det skulle va att gråta lite." sa jag precis till J. Liksom få ur sig nåt mer än bara ord.

Jag har funderat lite för mycket för mitt eget bästa den sista tiden tror jag. 

Det är nog svårt att hitta nån som kan fylla en både fysiskt och psykiskt och det är nog ännu svårare fylla nån som mig som är helt tom. Att hitta en person som både vill och kan. 

Livet är ingen dans på rosor alltså, som jag alltid har trott. Missförstå mig inte för jag är inte olycklig, bara lite repig och det är inte så farligt egentligen. 

Jag blir både räddare och modigare ju äldre jag blir. 

Folk har aldrig varit oroliga för min skull. Jo farmor har det, men om man bortser från henne. Pappa har aldrig varit det och han har alltid litat på mig. Jag är definitivt inte orolig för min egen skull. 

Jag glömmer aldrig sista samtalet jag hade med min gymnasielärare i svenska innan vi fick betygen och hon sa:

"Ulrika. Jag är inte orolig för dig, du kommer klara dig fint."

Jag skrev ett tal som kan ha varit mitt livs mest känslomässiga och höll det på svenskan. Jag vet att jag skrivit om det här nån gång förut och efteråt grät människor. Jag grät inte. Då.

Just nu kanske jag borde.