Kung Thåström.



Jag var som bekant på Thåström i Linköpings sporthall i fredags.
Det kan ha varit det bästa jag sett live i hela mitt liv.

Gick dit från Carro lite halvhög på vin och väl inne var det obligatorisk garderob (?) och mycket folk. Drack cider i min ensamhet. Sprang på Linus systers pojkvän som sa "NU SKA VI LYSSNA PÅ BRA MUSIK!".
Och så rätt han hade.

Så kom dom äntligen ut på scen.

Gud, när han spelade den här (min favorit på nya skivan!):


 
stod jag och grinade. Det var som att tiden stannade och jag svävade.

Och vilken röst mannen har! Det låter ju bra på skiva alltså, men live var det gåshud klippt hela tiden! Skulle han viska en mening i mitt öra skulle jag fria direkt.
Och snygg var han också, sjukt. Han är ju bara tre år yngre än min pappa haha!

Det konstigaste med hela upplevelsen var hur som helst rörelsemönstret han hade på scen. Som en stressad autist när han inte höll i en gitarr eller en mikrofon. Sprang fram och tillbaka och vevade med armarna och liksom skakade på händerna hela tiden.
Jag vet inte om han alltid gör så? Har aldrig sett nån liveinspelning.

Så fint var det. Rent på nåt sätt, ärligt. Jag trodde varenda ord han sjöng. När han sjöng "Du ska va president, du ska va miljonär!" tyckte jag att jag skulle va det.

Lite snett framför mig stod det en kille. Rakad, med skägg, ganska kort och med gubbkeps. Lite tatuerar-känsla fick jag av honom. En riktigt hård kille liksom. Men han stod och gungade och dansade lite som en schlager-körsångare! Haha.

Garderobskön var väldigt oskön sen efter. Tog hundra år.
Sen kom jag ut som en ny människa, gick till Platens och firade.

  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback