ullaulla

Tack snälla rara tanter på jobbet för ni säger så fina saker som kan göra en hel dag.. eller kväll!

Spenderade dötiden på bussen med att prata och skvallra med Jess mamma Carina, som gick på på samma ställe som jag. Vi hann med att diskutera allt från fjortisfylla till simhallen.

Det kändes lite vemodigt att cykla hem från bussen ikväll. Det slog mig att jag är den enda som är kvar här nu av oss. Det gör ont i mig.
Jag kommer ihåg hur det kändes när min bror flyttade hemifrån. Fruktansvärt.

Och nu känns det som att alla mina "syskon" flyttat. Inget mer springa över en gräsmatta och där är ni, inget mer höra nån av er ute på gatan när man har fönstret öppet, och bara kuta och öppna dörren och så står ni där. Som det alltid har varit. 

Det är som att hela min barndom passerar revy framför mina ögon. 
Emma med tofflorna på fel fot. Dammet på våren, alla olika cyklar vi har haft. Burken. Midsommarafton, tipspromenad, midsommarstång. Spcie girls-konserter överallt. Tuggummin på min vägg. Dom där luftballongerna vi gjorde på bilden i lågstadiet. 
Karla och baddräkten. 
Fredrik cyklandes på J's cykel. 
Jag skulle ju gifta mig med John, vad hände med det? 
Johanna som Mariah Carey med en hårborste som mikrofon.
Paraplykojorna! 
Nergrävda dockor i sandhögen. 
Det allmäna springet på gatan och mellan husen. 

När blev vi vuxna? När försvann alla?!