Tredje gradens brännskada på både ut- och insidan.
Brände mig på en plåt igår, lång- och ringfingret på höger hand är totalt förstörda. Nu börjar det titta fram vattenblåsor på dom. Usch usch. Så jävla ont, ett litet brännmärke liksom! Satt med högerhanden i ett glas kallt vatten hela gårdagen. Därav har det nu även blivit lite eh... skrynkligt. Som när man badar för länge! Haha.
När det gäller psyket vet jag inte vad som hände idag, det konstigaste som hänt på länge...
Jobbade 7-13. Gick jättebra, kul.
Kom hem, sov för jag var skittrött, sen kom Jessans bror och vi satt och kollade på top model. Efter det skulle jag ner och städa på frisörsalongen. När jag gått halva vägen kom jag på att jag glömt nyckeln hemma hos Jessan och Carro, så det var bara att springa tillbaka. Eftersom det är söndag går det typ en buss var tionde timme, var jag lite stressad för jag tänkte hinna med den som gick vid halv åtta. Börjar dammsuga och dammsugarn suger verkligen! Skitdåligt, funkar ju knappt.
Känner att jag håller på att få panik och blir bara surare och surare på dammsugarn, eller Snabel-Johan som Jessan och jag brukar kalla honom. Och tro mig, jag är jävligt jävligt jävligt sällan sur. Eller arg.
Brännskadan gjorde det ju inte bättre, haha. Jag tappade själva "skaftet" till Snabel-Johan och så ramlade det bort en grej och den pajade. Blev helt förstörd, började grina och ringde hem till pappa och sa att jag missade bussen och inte skulle komma hem förren halv 11. Han sa direkt att han skulle komma och hämta mig, och ta med Susanne.
Jag sa att dom inte behövde åka, men pappa sa att dom skulle åka på stört. Jag kände mig så sjukt tacksam, vad skulle jag göra utan pappa? Det skulle ju aldrig gå. Bara att ringa och så fixar han allt.
När dom väl kom in till stan var jag cool-lugn, hade till och med lyckats laga Johan.
Vi käkade på Max, det var verkligen över förväntan måste jag säga. Brukar inte gilla Max annars. (Jag har för övrigt haft ett marsvin som hette Max.)
När vi åkte hem kände jag mig sådär extremt tacksam igen. Och fullkomligt överlycklig. Så weird. Fullmåne, en stark. Kunde liksom inte låta bli att titta på den och bli ännu gladare. Jag gillar nog månen, tror jag.
Det var helt underbart att kliva innanför dörrn här hemma! Jag har hängt i Linköping så mycket, knappt sett min säng, datorn, kakelugnen, baren i källarn, pappa och Susanne.
Jag älskar livet. Just nu.
När det gäller psyket vet jag inte vad som hände idag, det konstigaste som hänt på länge...
Jobbade 7-13. Gick jättebra, kul.
Kom hem, sov för jag var skittrött, sen kom Jessans bror och vi satt och kollade på top model. Efter det skulle jag ner och städa på frisörsalongen. När jag gått halva vägen kom jag på att jag glömt nyckeln hemma hos Jessan och Carro, så det var bara att springa tillbaka. Eftersom det är söndag går det typ en buss var tionde timme, var jag lite stressad för jag tänkte hinna med den som gick vid halv åtta. Börjar dammsuga och dammsugarn suger verkligen! Skitdåligt, funkar ju knappt.
Känner att jag håller på att få panik och blir bara surare och surare på dammsugarn, eller Snabel-Johan som Jessan och jag brukar kalla honom. Och tro mig, jag är jävligt jävligt jävligt sällan sur. Eller arg.
Brännskadan gjorde det ju inte bättre, haha. Jag tappade själva "skaftet" till Snabel-Johan och så ramlade det bort en grej och den pajade. Blev helt förstörd, började grina och ringde hem till pappa och sa att jag missade bussen och inte skulle komma hem förren halv 11. Han sa direkt att han skulle komma och hämta mig, och ta med Susanne.
Jag sa att dom inte behövde åka, men pappa sa att dom skulle åka på stört. Jag kände mig så sjukt tacksam, vad skulle jag göra utan pappa? Det skulle ju aldrig gå. Bara att ringa och så fixar han allt.
När dom väl kom in till stan var jag cool-lugn, hade till och med lyckats laga Johan.
Vi käkade på Max, det var verkligen över förväntan måste jag säga. Brukar inte gilla Max annars. (Jag har för övrigt haft ett marsvin som hette Max.)
När vi åkte hem kände jag mig sådär extremt tacksam igen. Och fullkomligt överlycklig. Så weird. Fullmåne, en stark. Kunde liksom inte låta bli att titta på den och bli ännu gladare. Jag gillar nog månen, tror jag.
Det var helt underbart att kliva innanför dörrn här hemma! Jag har hängt i Linköping så mycket, knappt sett min säng, datorn, kakelugnen, baren i källarn, pappa och Susanne.
Jag älskar livet. Just nu.
Kommentarer
Trackback