Och så börjar man nästan grina när bussen kör förbi Patnertech!

Jag tror aldrig det har gått såhär lång tid mellan mina besök i Åtvidaberg som just den här gången. Ett halvår. Sex månader! En evighet.
Det var så lustigt bara.
 
Morgonen i Oslo började i smått kaos.
Några pussar på min finaste, en snabb dusch och så skulle jag bara springa ner med några soppåsar innan jag tog resväskan (ett par pussar till också då...) och dra ner till tåget, som skulle rulla ut från perrongen 07.30 cirkus.
 
Och vad händer? Jo.
Jag låser mig ute, med två soppåsar, utan vare sig nycklar eller mobil ute på gården, med en sovande pojkvän uppe i sängen.
Skriker på honom ett par gånger fast klockan bara är typ kvart i sju lördagmorgon och hela grannskapet säkert sover.
Går ut på gatan i bara strumpor och försöker hitta en människa att låna en telefon av. Men så kommer jag inte ihåg en enda siffra i ett telefonnummer jag ringer typ varje dag.
Börjar svettas av stress och nästan grina för nu tänker jag att nu missar jag tåget.
 
Går in på gården igen och skriker ett par gånger till. Känner både paniken och svetten rinna nerför ryggraden.
 
Så kommer han! Han kommer. Min fina käreste står helt yrvaken i dörren och undrar vad i hela friden jag styr med. Aldrig varit så glad att se honom, och då blir jag ändå överlycklig varje gång jag ser hans supersnygga face!
 
Taxi ner till sentralen och på tåget i tid. Hej!
 
Sov hela tågresan till Katrineholm. Läste resterande bit till Linköping.
Gick av vid Fågelsången och fick se den absolut fulaste bro jag har sett i hela mitt 26åriga liv.
Traskade vidare hemåt i 30 plusgrader.
 
Ju närmare mitt barndomshem jag kom desto mer gråtfärdig blev jag. HEMMA!
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback