Och så var det det här med småstadkänslan.

1. Jag är ute och går. På väg till farmor.
Det är iskallt, känns nog mycket kallare än det egentligen är... kanske -10?
Går på cykelbanan kanske femtio meter från mitt gamla dagis på Göstas väg. Det kommer en liten kille, kanske fem år och sneddar in precis framför mig, från sidan.
"Hej." säger han och tittar på mig som jag är coolast i stan fast jag säkert ser helt fruktansvärt tråkig ut i världens största dunjacka.
"Hej du!"
.... så går jag några steg och inser att han inte har nån jacka på sig.
"Ska du inte ta på dig jackan? Fryser du inte?"
Helt priceless spricker han upp i århundradets leende och svarar:
"Nej. Jag går på Göstas park, så jag är snart där." Han pekar.
"Jag har också gått där. Men det är över 20 år sen."
"VA?! Oj."
"Så gammal är jag."
"Du ser inte så gammal ut."

Åh, gulle. Så himla fin var han.


2. Jag följde med Susen (hur ska jag förklara henne då? Pappas, eller först var det väl Karlas föräldrars vän, men hon har liksom alltid varit med på nåt sätt) och tränade på ÅIF:s step 3:a i måndags.
När jag bodde hemma och tränade gick jag på det passet hela tiden, det är det svåraste step passet i Åtvid, mycket hopp och snurrar..
När vi kom dit i måndags började det ramla in folk, och jag kände igen alla, och alla kände igen mig.
"Är du hemma från Norge, Ullis?" och tusen frågor.
Sånt där gör mig så himla glad!
Träningspasset var för övrigt så jävla kul, som jag sa, jag har inte gått på ett step pass sen jag var där sist, för två år sen.
Jag stod på samma plats (längst fram, till höger i salen) som jag brukade förr. Det innebär också att när vi vänder åt vänster så har jag ingen att kolla på, för då är där bara en vägg. Och så märkte jag liksom att dom som stod på samma kant som mig började kolla på mina fötter, haha!
Det borde dom inte göra, för jag räknar aldrig när jag tränar utan bara kör och tappar jag bort mig vet jag var jag är i musiken i alla fall, och kan återgå direkt, men kanske tar ett annat steg än det jag egentligen skulle, och det vet ju inte dom som tittar på mig.
Hur som helst, riktigt kul. Många av mina gamla klasskompisars mammor var där också, så fina människor!

3. Karlas mamma och pappa har varit på kryssning nu i två dagar.

Igårkväll var Karla hemma på Klövervägen för att elda lite så dom inte fryser ihjäl när dom kommer tillbaka. (Här hemma har vi alltid lite element igång, vilket innebär att det aldrig blir riktigt kallt, men det har dom inte där uppe, så det blir väldigt kallt väldigt fort).
Vi spelade lite kort först och åt en väldig massa popcorn och även trattkantarellsmörgås.

Sen satte vi oss och kollade på gamla kort.
Alltså, jag höll på att skratta ihjäl mig flera gånger! Stackars Johan som var med, för Karla och jag, vi känner ju varandra så ingående att vi behöver inte säga nåt, vi bara vet exakt var vi var på korten, vilka som var med. Släkt hit och vänner dit, jag känner ju varenda kotte på varje bild! 
Och så blev jag bara helt varm inombords, för det betyder så mycket för mig, vi är ju som syskon allihopa här på gatan!
När man inte behöver förklara ni vet, när allt är så självklart för att man känner till varandras historia och har både växt upp och växt tillsammans, det kan ingenting krossa.

4. Jag hade lovat Gerda och Håkan att jag skulle elda lite idag där uppe innan dom kom hem. Tog med mig några gamla Elle-tidningar och gick upp. Tände, la mig raklång på mattan framför brasan och låg där och läste och kastade in lite ved i nån timme innan jag gick ner igen.
Också en sån underbar grej. Att ligga ensam på en matta i sina grannars hus, elda, läsa tidning och känna sig så hemma fast man inte är det.
Nyss ringde Gerda och tackade för att jag värmt upp huset åt dom. Det är ju jag som ska tacka, såna otroligt fantastiska grannar jag har!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback