ullaulla

Jag lyssnar på Vitabergspredikan med Stefan Sundström.
Jag känner mig alltid så trygg när jag hör musik som min pappa lyssnade på när jag var liten.
Det här är musik som jag älskar nu, men hatade då.


Och nu blir det jävligt snurrigt och osammanhängande, men så tänker på alla män som jag springer på och ner.... dom är allihopa ungefär lika känslomässigt tillgängliga som ett kylskåp. (Jag ska väl i och för sig inte säga så mycket om det, för jag är nog likadan själv...)

Och så tänker jag att när jag åkte ifrån en av dom, det kan ha varit det dummaste jag gjort.
Och så tänker jag på när jag gick ifrån en annan, att det måste ha varit det smartaste jag gjort.

Ja, det är ju mors dag. Har du en? Var glad för det. Och tacksam.
För här är det bara svart.