När sjukdommen jag ignorerat i evigheter gav mig fingret.
Antar att vissa av er redan sett vad jag skrivit på Facebook...
Hade århundradets diabeteskänning på jobbet i tisdags. Satt på min chefs kontor och skakade, grät och tappade medvetandet om vartannat.
Karin mosar i mig två bananer, ringer 113 och så ramlar det in två ambulansmän.
.
Jag kunde inte använda min egen hjärna. Jag grät mest för jag var så jävla ledsen för att Karin ska sluta på mitt jobb, kommer jag ihåg.
.
Det är ett helvete när man sköter sig och allt ändå går käpprätt åt helvete.
.
Idag var jag hos en läkare. Hon var fantastisk och så jävla söt att hon inte borde få ta hand om diabetiker.
.
Det första hon gjorde när jag kom in, var att slänga till mig en ny blodsockerapparat. Sen ritade hon ett schema till mig, gav mig en "aktiv sjukskrivning" och sa att "...nu kommer allt annat i andra hand, du ska bli bra."
.
När jag kom hem pratade jag med pappa i telefon. Sen somnade jag och hade känning igen, fjärde gången på ett och ett halvt dygn. GAH! Frustrerande. Johanna var som tur var hemma och tvingade i mig saft och nån skum päronkaka.
.
Kollar blodsockervärdet på min gamla apparat. 18, alltså högt, man ska ligga runt 6 (HAHAHA, det var lite kul!). Kollar för skojs skull mest, på den nya också. 5.5, vilket det känns som i kroppen också.
.
Kan det va så sjukt enkelt att det är min kontrollutrustning det är fel på och inte mig?! Det förklarar ju varför jag är helt bortrest när blodsockret låg på 7.2 på jobbet häromdan. Jag tar tio enheter insulin när jag ligger på 18 och får känning.
Nånstans krånglar det, och för en gång skull tror jag faktiskt inte att det är mitt eget fel...
Kommentarer
Postat av: Elin
Men fy vad otäckt! Hoppas verkligen att det fixar till sig nu med den nya utrustningen, skickar lite mental styrka<3 Stora kramar
Trackback