ullaulla

Var ska jag börja?
Jag har knappt ord som kan förklara hur fruktansvärt det här är.

Var på jobbet i fredags. Alltså på Nordstrand, minst en mil från Oslo centrum. Stod ute i fältet med en kund som skulle köpa flera Salix Flamingo-träd. Så smäller det till.
"Vad var det? Åska?" frågar hon.
"Jag antar det?"

Efter kanske en halvtimme står Trude och jag framför datorn och uppdaterar VG, Aftenposten, Aftonbladet och flera tidningar gång på gång.

Precis innan jag ska gå från jobbet börjar min telefon ringa. Den ringer oavbrutet hela kvällen och sms:en haglar.

J stod på Jernbanetorget när bomben gick av. Hon kände hur marken skakade.

Det var inte kul att ta trikken mot Oslo i fredags. Jag visste inte om huset var ok, om glaset gått i alla fönster, om Grisen skulle ha pyskologiska men. Vi bor ca 500 meter från Regeringskvartalet. Går förbi där flera gånger i veckan.


Jag är ensam hemma nu och har så varit ända sen i fredags. J tog tåget till Linköping bara några minuter efter smällen. Nettan är i Bulgarien. Folk ringde och skrev, hörde av sig och frågade om jag var ok och om jag ville komma hem till dom. Tack för det.

Det märkligaste är, enligt mig... att tiden går så sakta nu. Är det bara tre dygn sen?! Känns som en evighet.



Jag har jobbat hela helgen. Efter jobb har jag suttit hemma i soffan, kollat på norska och utländska nyheter hela kvällarna.
Ligger i soffan, med helikoptrar flygande över huset, ögonen bara tåras hela tiden, försöker gråta ur mig nånting, en känsla som är helt obeskrivlig.

Det är avspärrat överallt där jag vanligtvis går. Poliser med vapen i varenda gathörn. Ledsna, trasiga människor, blommor och tända ljus i hela byn.

Det är svårt att gå runt här i stan, en del folk ser helt tomma ut, glansiga ögon och nån märklig mekanisk gång.

Just nu sitter jag (med ny dator, för övrigt, den är väldigt snygg (bambus-trä!!!) och det enda roliga som hänt mig senaste dagarna) ensam på en uteservering ungefär 100 meter från Stortorget och äter tonfisksallad och dricker ett glas vin.
Det är ju min by, det här också. "Idag är vi alla norrmän." kan va det smartaste Carl Bildt har sagt i hela sin karriär och jag håller med.

Jag har sett, och framförallt så vet jag vad sorg kan göra med människor. Hur lång tid det tar att slakta mardrömmar, ångest och tårar. Det är 22 år sen jag förlorade en familjemedlem och jag är inte klar än.

Update fem senare: nu står gärningsmannens advokat rakt över gatan, bara tio meter från mig.