ullaulla

LÄNK
Jag var hos farmor idag. Lunch, och så hjälpte jag henne att bära upp julsaker på vinden.
Farmor är brutalt ärlig, alltid. Det enda hon lindar in i handdukar och packar i kartonger är fina adventsljusstakar, aldrig känslor.
På väg nerför trappan igen säger hon:
"Ja, vi får väl se om jag lever och får plocka fram dom nästa år igen."
Säg inte sådär, tänker jag (för jag är inte lika rak som farmor och säger inte allt jag tänker högt). Jag orkar inte med mer elände nu.
Några minuter senare står vi framför en vägg full med kort på familjen. Hon berättar om min mamma och att första gången pappa hade med henne hem åt dom jordgubbar med vispgrädde.
"Vi tyckte om Agnetha direkt, hon var alltid så glad..." säger farmor och så kommer tårarna. Inte mina alltså, utan hennes.
Det händer ofta. Att folk gråter när dom ser mig för jag påminner tydligen så mycket om min mor. Själv har jag ingen aning, jag minns henne inte.
.
Några timmar senare ligger jag förlamad, dubbelvikt och känslomässigt slaktad på min säng. Diabetesen spelar rysk roulette med mig, men jag har svårt att avgöra om jag gråter för att kroppen inte fungerar, eller för att jag är trasig inuti.
Pappa kommer in med juice två gånger för att hjälpa mig få upp blodsockret, och jag tror det är första gången på flera år som han ser mig gråta.
.
Jag måste bara få se nån, känner jag. Helst komma hemifrån en sväng. Emma jobbar, Karla tänker jag och slänger iväg ett sms. Hon är sjuk. Men efter några sms (jag nämner inte att jag är helt nere..) skriver hon: "Jag kommer." Åh, det var så fantastiskt. Jimmy och hon är här kanske tio-en kvart, men det rensade hela min hjärna, tack.
.
Pappa, hans sambo och jag tittar på Skavlan. Dom pratar om lycka och föräldraskap, bland annat.
Det är weird att höra norska. Och det är ännu konstigare att jag verkligen kan sakna Norge, hur jag kan kalla Oslo hemma redan nu.
"Förstår du vad dom säger utan text?" frågar pappa.
Ja. Lika bra som jag förstår svenska. Jag tänker ofta på norska, alltså inte tänker på det, utan det är på norska när jag tänker.
.
Hur fan ska man kunna avgöra var man ska? När man kommer till insikt efter insikt men inte vet alls vad man ska göra med dom? Kanske offra vissa människor, lägga till andra?
.
Jag har sinnessjukt många gånger fått höra att jag är så glad. Och det är jag också. Jag är nog den gladaste människan jag vet om. Men samtidigt så vissen.
.
Är det nåt jag är rädd för så är det att ingen nånsin ska kunna orka med mig. Att jag inte ska hitta nån som är precis lika glad, och precis lika trasig som jag.