ullaulla

Åt vida berg.
Fan vad weird de känns.

Jag vaknade kl 05.30 och ville absolut inget annat att att ligga kvar. Tog buss från Oslo. Sov hela vägen till Karlstad. Fortsatte sova till Katrineholm. Pratade i telefon från Katrineholm till Linköping.
Buss sista biten till Åtvid.

Det är så skummt. Så grönt nu, när jag var här sist var det vinter!
Grinade när jag klev innanför dörrn såklart.


Hur många hinner man träffa på en vecka egentligen?! Jag känner mig lite stressad. Satte mig tom ner och skrev upp vad jag ska göra och vilka jag måste träffa och när för att hinna innan jag åker tillbaka. Det kändes urlöjligt men nödvändigt.
Började ringa runt och sms:a för att kolla när folk hade tid att träffa mig. Fick inte tag i alla.
Söta farmor blev överlycklig såklart. Pratade i all evighet medan jag mest skrattade.


Min kära bästa bror kom hit ikväll. Sen åkte vi hem till honom, han och jag och skulle hänga upp en tavla. Först diskuterade vi hur vi skulle gå tillväga. Det följde liksom inte med nån upphängningsanordning.
Jag tyckte vi skulle skruva två skruvar i träplankorna på baksidan, och sen ta ett snöre (snor på norska, hahaha!) emellan och hänga upp.


Grejen var bara att Kristoffer hade inget snöre. Vi letade. Och kom på att skosnöre! Skorsnöre är säkert nice att hänga upp tavlor med.
Så upp på vinden och fram med några skor han inte använder.
Resultatet? Alldeles strålande fint.

Nu ligger jag i min säng och det är fantasiskt sommarkvällsljus utanför fönstret. Mina grannars katt ligger i en balkonlåda under fönstret.