Snarvei.
Det är konstigt att cykla runt i Åtvidaberg nu för tiden. Jag måste nästan hålla andan för det är så fint med all snö och det trängs gamla minnen i varenda gathörn.
Alla timmar jag och framförallt Jess suttit och nött bänkar och tittat på innebandyträningar och fotbollsmatcher.
Alla äpplen vi pallat, jag vet precis vilka träd och trädgårdar vi varit inne i och vänt.
Kärleksbrev vi skrev som 9-åringar, brythjärtan och några månader senare var det snarare hatbrev på agendan.
Läste Okej och Frida under ett parasoll och skrapade bort gräs mellan stenar med Karlas pappa.
Musiken vi lyssnade på.
Godiset vi åt.
Skrapsåren vi fick och som numera är ärr eller bara färgförändringar på huden.
Jag kan varenda genväg här. Det enda stället jag kan va vilse på i Åtvidaberg är i min egen hjärna.
Tiden går så jävla fort.
Kommentarer
Trackback