ullaulla

När jag traskat hela vägen hem ensam, står jag utanför vår port och river efter nyckeln i min väska. Då kommer ett par och går. 

"Vilken fin klänning du har!" säger tjejen.

"Tack! Är du svensk?" frågade jag.

Så var vi igång och pratade. Och pratade och fortsatte prata. 

Det visade sig att tjejen, Hana, pluggade till psykolog i Linköping, kom ursprungligen från Göteborg och var hur rolig som helst.

Killen hette Lars, var norsk och hade världens blåaste ögon. Vi satt i säkert en halvtimme utanför vår port (hittade inte nyckeln) och bara yrade och hade det kalastrevligt. Klockan fyra på morgonen! Så fantastiskt.

"Vet du? Det är nåt med namnet Ulrika! Alla som heter det är så bra! Min dagisfröken som var världens bästa hette det, och min granne heter det och hon är typ den bästa människa och jag känner!" sa Hana. 

Haha!

Innan dom gick bytte vi nummer och så gick jag in och somnande. Sånt här är det bästa med Oslo!