Lars Winnerbäck.
Vilken man.
Har precis tittat på dokumentären som gick på Svt med pappa och Susanne.
Så började jag fundera.
När jag var tolv år visste jag om två personer som lyssnade på Lasse. Min pappa. Och Linus.
När "Kom" kom var det den enda skiva pappa lyssnade på. Då började även jag.
När jag gick i ettan på gymnasiet fick jag två konsertbiljetter till Konsert och kongress av pappa i julklapp. Jag skulle ha tagit med mig Karla kommer jag ihåg.
Jag missade tyvärr konserten. Eller tyvärr, jag valde ju bort det själv för att åka till Holland i tre veckor med skolan. Det är inget jag ångrar, för jag har skramlat ihop några konserter ändå.
Hur många? Jag minns inte.
Nån Vattenfestival, hans 30-årsjippo i Cloetta med min kusin Elin, den där gången jag gick med Linus, Karla och Edvin och Linus och jag stod precis i mitten längst bak, och dom höll på att spela in dvd:n. Nån gång var vi typ allihopa, en lång rad och tanterna på raden bakom tyckte vi skulle sitta ner men det gick ju inte. Nu senast i Oslo.
Mellan konserterna lyssnar jag nästan aldrig på Lasse. Då kan jag till och med inbilla mig själv att "det kvittar" liksom. Men jag insåg det nu ikväll, det gör det ju verkligen inte.
Det räckte att se det på tv, den där fantastiska känslan som man inte kan trolla fram själv... det går inte ens förklara. Som att fötterna vill lyfta. Som att bada i en isvak när man bastat. Som att ha varit döv och plötsligt inse att man kan höra. Som att man kan rädda hela världen efteråt.
När Miss Li stod och grinade i slutet av dokumentären grät jag också. Förlösande på nåt sätt.
Jag har ju Bigbang-vecka. Men det känns ju helt fel nu. Orättvist. Tokigt och bakochfram.
Låten jag ville ha här fanns inte på youtube... "När sommaren kommer".
Har precis tittat på dokumentären som gick på Svt med pappa och Susanne.
Så började jag fundera.
När jag var tolv år visste jag om två personer som lyssnade på Lasse. Min pappa. Och Linus.
När "Kom" kom var det den enda skiva pappa lyssnade på. Då började även jag.
När jag gick i ettan på gymnasiet fick jag två konsertbiljetter till Konsert och kongress av pappa i julklapp. Jag skulle ha tagit med mig Karla kommer jag ihåg.
Jag missade tyvärr konserten. Eller tyvärr, jag valde ju bort det själv för att åka till Holland i tre veckor med skolan. Det är inget jag ångrar, för jag har skramlat ihop några konserter ändå.
Hur många? Jag minns inte.
Nån Vattenfestival, hans 30-årsjippo i Cloetta med min kusin Elin, den där gången jag gick med Linus, Karla och Edvin och Linus och jag stod precis i mitten längst bak, och dom höll på att spela in dvd:n. Nån gång var vi typ allihopa, en lång rad och tanterna på raden bakom tyckte vi skulle sitta ner men det gick ju inte. Nu senast i Oslo.
Mellan konserterna lyssnar jag nästan aldrig på Lasse. Då kan jag till och med inbilla mig själv att "det kvittar" liksom. Men jag insåg det nu ikväll, det gör det ju verkligen inte.
Det räckte att se det på tv, den där fantastiska känslan som man inte kan trolla fram själv... det går inte ens förklara. Som att fötterna vill lyfta. Som att bada i en isvak när man bastat. Som att ha varit döv och plötsligt inse att man kan höra. Som att man kan rädda hela världen efteråt.
När Miss Li stod och grinade i slutet av dokumentären grät jag också. Förlösande på nåt sätt.
Jag har ju Bigbang-vecka. Men det känns ju helt fel nu. Orättvist. Tokigt och bakochfram.
Låten jag ville ha här fanns inte på youtube... "När sommaren kommer".
Lars Mattias Winnerbäck, född Nilsson 19 oktober 1975 i Stockholm, är en svensk artist vars styrka anses vara precisa och poetiska beskrivningar av tillvaron.[källa behövs] Han skriver och framför sin musik på svenska och kan därmed[källa behövs] sägas verka i traditionen från artister som Cornelis Vreeswijk och Ulf Lundell. Han har en son född 2004.
Född Nilsson!
Kommentarer
Trackback