ullaulla

Jag börjar nästan grina!

Det här är min pappa personifierad genom musik! Det är sånt här jag hört dagligen under min uppväxt, jag får såna flashbacks!

På våren när pappa öppnade ytterdörren och skakade en matta... och det dammade ännu mer från gatan.
Vår bruna (förskräckligt fula såhär i efterhand) plysch-soffa, som vi kids alltid höll på att göra kullerbyttor i. Det är så jag kan känna luften, ta mig fan.
Hur jag stod på pappas fötter och han dansade runt med mig.
Dom där höga, runda, tunna glasen med flera cm tjock botten som han och grannarna drack drinkar i på helgerna.
Min bror i köket, läsandes golftidningar, drickandes (enligt mig på den tiden) alldeles för stark o'boy.
Den där krukväxten vi hade som luktade (enligt mig) vedervärdigt om man rörde den, nån slags kemiskt onaturligt framställd citrusdoft.
Grannarna som hade världens största buske framför köket.... som en dag bara var borta.
Burken!
Badandet i vattenpölen utanför vårt hus.
Sommarnattsljuset, det var nåt speciellt med det.
När farmor kom borstade hon snörena längst ut på mattorna med en hårborste (och en gång vattnade hon en plast-julstjärna!).
Hur jag grät som en treåring när vi var på Liseberg och jag var för kort för att åka vissa karuseller, även fast jag lånade Karlas skor med klack.
Lådan under min säng som vi fick plats i allihopa, min lampa som var höj- och sänkbar och som vi hängde i och låtsades var nån slags brandstege.
Jag kletade fast tuggummi på min vägg.

Min första "riktiga" skiva glömmer jag aldrig. "Robyn is here". Jag var nio år. Och hon är så jävla bra fortfarande!