ullaulla

Här kommer det då. Det sista sentimentala inlägget skrivet på Klövervägen 6 (iaf för den här gången). Jag lyssnade massor på den här låten innan jag åkte förra året, för den liksom ger rätt känsla. Precis såhär känns det.

Bara jag sitter på tåget så har jag huvudet vändt och inställt på Oslo kommer det kännas bättre, hoppas jag. Mina människor här. Gud, nu kommer tårarna. Dom som verkligen är mina människor, och dom som jag trodde eller hoppades skulle bli det.

Senaste dagarna hade det ringt i min telefon stup i kvarten, rullat in sms. Ingen blir gladare än jag, fast det gör ont samtidigt.

Zora (Emmas mamma): "Men Ulrika! Varför ska du åka? Stanna!! Du har ju jobb!".
Hon är en av få som sagt så, alla andra säger: "ÅK!". Jag hoppas att dom säger så för att jag inte ska börja tvivla. Jag vet att i alla fall vissa av er kommer sakna mig, och jag kommer sakna er alla så mycket!  

Klump i magen, blackout i hjärnan.
Det känns som att jag ska emigrera. Som att jag aldrig kommer tillbaka, fast det gör jag ju.

Solen skiner, and I'm leaving.