Om jag var en pojke.... skulle jag inte sno cyklar.



Nu är det bevisat! Guldmascaran klarar av tårar... (inte ett dugg svart under ögonen= toppbetyg!!)

Grät som en treåring när pappa kom och hämtade mig hemma hos Jess idag. Över en cykel. Hur patetiskt är inte det?! Man kan ha en cykel stående ute i ett halvår i Oslo och så har man den stående en natt i Linköping och så är den borta. Åker till Oslo för att hämta cykeljävlen och så blir den snodd det första den blir, stört är vad det är.

Ronjas och min tripp kommer nog gå till historien som den sjukaste i världshistorien. Det har hänt så mycket sjukt konstigt och roligt (svenska) att jag inte vet var jag ska börja. Skriver en rapport imorn, har lite bilder att bjuda på också.


Imorn ska jag till sjukan och forska. Eller dom ska forska med mig, eller nåt åt det hållet. Pappa skjutsar mig (fast jag sa tusen gånger att jag ville åka buss).
"Jag har redan tagit ledigt!" sa han och brydde sig inte om att jag sa åt honom att jobba. Min far skulle kunna rädda hela världen, jag vet det.

Nu är jag död. Och min cykel är fortfarande borta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback