ullaulla

 

Två gånger idag har jag blivit påmind om att jag verkligen inte borde ta livet för givet. För folk dör. Dagligen. Och det gör ont, det gör ont som fan. För alla runt omkring.
Pappa har (vad jag vet) en gång skrikit "Hon dör!" om mig. Jag hade satt en druvsocker-bit i halsen och höll på att kvävas. Jag vill aldrig att han ska behöva ens tänka samma sak en gång till.

När Carro och jag var i Stockholm gick vi förbi Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag fick fruktansvärt ont i magen av att bara gå förbi byggnaden. Barn ska inte ligga på sjukhus, dom ska helst inte va sjuka alls och dom ska inte - aldrig någonsin - dö före sina föräldrar.

Jag hörde "It's my life" med Bon Jovi när jag cyklade hem från bussen idag. Fick nästan lite panik där i uppförsbacken. Och det var extremt halt på gatan.
Ska det va så halt hela livet? För precis som han sjöng, det är ju mitt liv det här. Slösar jag bort det?
Vad i helvete håller jag på med egentligen? Vad vill jag? Var ska jag?
Alla stora frågor på en gång. Shit alltså.

Det är ju det här jag är rädd för. Ångesten som sprider sig som insulin i blodet. Förgiftar mig och ibland vill jag bara sitta och banka huvudet i väggen tills jag kommer fram till en slutsats. Eller i alla fall en hypotes.

Jag har fått en kropp, den fungerar inte exakt som den borde. Diabetes. En kropp, och jag tar inte hand om den som jag borde.
Jag har varit ett av dom små barnen som legat veckor i en sjukhussäng. Med dropp, i princip varit undernärd större delen min uppväxt.
Jag är en av dom vuxna (för jag är väl vuxen nu?) som måste sticka sig själva flera gånger dagligen med en nål.
Och samtidigt hånskrattar åt sjukdomen och häller i mig alkohol, äter godis och äter för lite för att min kropp ska palla. Som att jag vill att dom ska kapa mina ben vid knäna när jag är 40, om jag ens blir så gammal. Som om jag vill bli blind innan jag fyller 30, om jag ens blir så gammal.

Hjälp. Det här skrämmer mig.