ullaulla

Herregud. Vet inte vart jag ska börja!

Sitter i Carros soffa och gråter. Jag kan seriöst säga att jag aldrig känt mig så tom, ensam och värdelös. För fem minuter sen satt Carro och grät brevid mig och sa: "Jag vill inte lämna dig när du är såhär!"
Och jag förklarade att jag inte visste vad det var jag var ledsen över, att jag hade talat om det om jag hade vetat. Men icke. Hjärnan känns lika tom som lägenheten.

Och jag är så tacksam samtidigt. Carro kom hem bara för att titta till mig, J ringde samma sekund jag skickade sms. Folk bryr sig verkligen och här sitter jag och bara är otacksam! Men jag palllar inte nu. Inte en sak till, inte en grej till för jag lovar, jag går i tusen bitar.

Som jag sa till Carro: "Du vet ju, jag blir aldrig såhär!" och jag blir aldrig det. Känns konstigt och väldigt o-Ulla-aktigt.
Hon svarade; "Jag vet, och det är därför jag oroar mig!".

Vill bara hem, hem HEM. Men jag kommer inte hem  nu. Får vänta tills imorn. Och C - don't worry! Jag löser allt, promise!

För övrigt var jag på roligaste förfesten på 10 år idag.