Helgon.
När jag var liten var jag så jävla rädd för att dö... tiderna förändras mina vänner!
Fick skjuts hem från jobbet i blåa superbilen med storebror, far och hans sambo. Min cykel stod kvar i Nygård så jag fick traska dit och hämta den.
Cyklade till Ica och köpte gravljus, och sen raka spåret upp till kyrkogården.
Det var så vackert att jag knappt vågade andas till en början. Nu kan jag åka dit, vara där utan att gråta.. det har tagit tid.
Så många ljus i allt det becksvarta. Helt fantastiskt. Jag åker hellre dit när det är kväll/natt, och speciellt på hösten och vintern, för det är inte så mycket folk där då och jag uppskattar det verkligen på ett helt annat sätt då.
Lilian gjorde en liggare efter att jag åkt från henne i fredags, och pappa la dit den så jag har inte sett den i ljuset, men så fin alltså. Förra året gjorde hon en med kärleksört och torkade kapslar, den var underbar men iår hade hon verkligen överträffat sig själv.
1989. Snart är det 20 år sen hon dog. Tiden går så fort. Var fan försvann det här året? Nyår, påsk, midsommar, halloween.
Grät idag. Jag blir alltid så känslosam när jag kommer dit, känner med alla, känner att jag vill förändra världen varje gång jag sätter min fot där, att alla bagateller och dålig inställning och allmänt tjurande är så onödigt att jag mår illa. Vill göra nåt, göra skillnad, för mig själv, för andra.
Men vad ska jag göra? Vet fortfarande inte vad jag ska göra med livet. Pratade med en tant på jobbet idag. Hon tyckte jag skulle bli sjuksköterska... jag vet inte.
Gick runt och tittade, stannade flera gånger och bara stod och tittade på ljusen och tårarna bara rullade och rullade.
Stannade framför en grav, en man som jag sökte jobb av ungefär ett halvår efter att jag tagit studenten. Han dog i somras, lämnade efter sig en gravid fru. Jag kunde verkligen känna smärtan där jag stod i mörket ikväll.
Kommer ihåg en gång när jag var liten, kanske åtta år eller nåt. Mormor, min moster och jag var på kyrkogården. Jag tyckte så synd om alla som inte hade blommor på sina gravar så jag började plocka klöverblommor och la en på varje grav som inte hade nån blomma. Det tog tid, och jag kunde såklart inte hinna med alla, men det kändes bra.
Folk brukar säga att jag är lik henne. Och det är jag. Har inget minne, men jag vet det. Har sett kort från när hon var liten, jämfört med kort på mig.
Höll tal om henne i skolan i gymnasiet. Vad det har betytt för mig, hur det format mig och avspeglas i allt jag gör. Det var knäpptyst i klassrummet och jag kommer ihåg att min lärare frågade "Ska du verkligen göra det?", tvekade lite först, men när jag väl bestämt mig för att göra det var jag tvungen, på vissa punkter är jag extremt envis av mig.
Emma som gick i min klass, hade gått hem efter mitt tal och pratat med sin mamma, och dom hade kommit fram till Emmas mamma känt henne, och så hade dom suttit och gråtit. Emma berättade för mig dagen efter.
Jag är inte rädd för döden längre. Den håller mig inte vaken på nätterna som den brukade.
Människor har frågat mig många gånger, senast idag var det en tant på jobbet som sa: "Tror du vi får ett liv till efter det här?" och jag svarar alltid ja. Allt annat skulle vara totalt meningslöst, att när folk dör har man sett dom en sista gång. Jag vägrar tro på det... jag måste få se henne igen.
Fick skjuts hem från jobbet i blåa superbilen med storebror, far och hans sambo. Min cykel stod kvar i Nygård så jag fick traska dit och hämta den.
Cyklade till Ica och köpte gravljus, och sen raka spåret upp till kyrkogården.
Det var så vackert att jag knappt vågade andas till en början. Nu kan jag åka dit, vara där utan att gråta.. det har tagit tid.
Så många ljus i allt det becksvarta. Helt fantastiskt. Jag åker hellre dit när det är kväll/natt, och speciellt på hösten och vintern, för det är inte så mycket folk där då och jag uppskattar det verkligen på ett helt annat sätt då.
Lilian gjorde en liggare efter att jag åkt från henne i fredags, och pappa la dit den så jag har inte sett den i ljuset, men så fin alltså. Förra året gjorde hon en med kärleksört och torkade kapslar, den var underbar men iår hade hon verkligen överträffat sig själv.
1989. Snart är det 20 år sen hon dog. Tiden går så fort. Var fan försvann det här året? Nyår, påsk, midsommar, halloween.
Grät idag. Jag blir alltid så känslosam när jag kommer dit, känner med alla, känner att jag vill förändra världen varje gång jag sätter min fot där, att alla bagateller och dålig inställning och allmänt tjurande är så onödigt att jag mår illa. Vill göra nåt, göra skillnad, för mig själv, för andra.
Men vad ska jag göra? Vet fortfarande inte vad jag ska göra med livet. Pratade med en tant på jobbet idag. Hon tyckte jag skulle bli sjuksköterska... jag vet inte.
Gick runt och tittade, stannade flera gånger och bara stod och tittade på ljusen och tårarna bara rullade och rullade.
Stannade framför en grav, en man som jag sökte jobb av ungefär ett halvår efter att jag tagit studenten. Han dog i somras, lämnade efter sig en gravid fru. Jag kunde verkligen känna smärtan där jag stod i mörket ikväll.
Kommer ihåg en gång när jag var liten, kanske åtta år eller nåt. Mormor, min moster och jag var på kyrkogården. Jag tyckte så synd om alla som inte hade blommor på sina gravar så jag började plocka klöverblommor och la en på varje grav som inte hade nån blomma. Det tog tid, och jag kunde såklart inte hinna med alla, men det kändes bra.
Folk brukar säga att jag är lik henne. Och det är jag. Har inget minne, men jag vet det. Har sett kort från när hon var liten, jämfört med kort på mig.
Höll tal om henne i skolan i gymnasiet. Vad det har betytt för mig, hur det format mig och avspeglas i allt jag gör. Det var knäpptyst i klassrummet och jag kommer ihåg att min lärare frågade "Ska du verkligen göra det?", tvekade lite först, men när jag väl bestämt mig för att göra det var jag tvungen, på vissa punkter är jag extremt envis av mig.
Emma som gick i min klass, hade gått hem efter mitt tal och pratat med sin mamma, och dom hade kommit fram till Emmas mamma känt henne, och så hade dom suttit och gråtit. Emma berättade för mig dagen efter.
Jag är inte rädd för döden längre. Den håller mig inte vaken på nätterna som den brukade.
Människor har frågat mig många gånger, senast idag var det en tant på jobbet som sa: "Tror du vi får ett liv till efter det här?" och jag svarar alltid ja. Allt annat skulle vara totalt meningslöst, att när folk dör har man sett dom en sista gång. Jag vägrar tro på det... jag måste få se henne igen.
Kommentarer
Trackback