Jobb kommer och jobb går, men Bogrønt består!
Igår skulle Bogrønt-maffian træffas.
Jag træffade Lina utanfør Oslo city och så stod vi och funderade på vad vi skulle gøra tills Veronica slutade.
Så klæcktade jag ideen att vi skulle åka ut till Bogrønt och hælsa på. Och jag visste att Karin var dær också før hon skrek till mig i bakgrunden nær jag pratade Veronica någr minuter innan.
Så Lina och jag tog trikk 19 mot Ljabru.. senast jag gjorde det var i juni, alltså en evighet sen.
Det var smockat på trikken, Øya-festivalen hade precis dragit igång.
Væl ute i Ljabru, blev jag helt nostalgisk och børjade hoppa och peka på varenda grej och sæga "Det ser ju precis likadant ut!"
Vi gick uppfør backen och det kændes som det var igår vi gick dær senast. Karin stod bakom en tralla och tittade på oss en gång... ingenting... en gång till och då sken hon upp och jag blev øverlycklig øver att vara tillbaka och sprang fram och kramade henne. Karin ær min idol. Och værldens mest solbrænda mænniska, visade det sig. Jag såg ut som en albino brevid. (Emma tycker førresten att jag ær en albino också... eller som hon så finstilt uttryckte sig en kvæll (irriterat tonfall): "Men! Du tror inte att det beror på att du ær så vit?!" Haha! Snart blir det ændrig på det, frøken Sjøholm! Då ska jag gå runt i tre veckor och hæmnas och sæga en massa dumma saker om Emmas obefintliga solbrænna!)
Veronica, Lina och jag tog trikken tillbaka och satte oss och drack cider och hade det allmænt nice. Dom kommer jag sakna, mina Bo grønt-babes!
Idag skulle jag gå och hæmta den dær vin-flaskan som jag bstællde før att kolla Postens service før Adecco. Och servicen var minst sagt... dålig. Dom hade noll koll på hur dom skulle gøra och jag visste ænnu mindre och fick betala prakt fast jag inte skulle och gubben var nog typ en millimeter från att ge mig en kæftsmæll, haha. Men jag lever fortfarande!
Adjøss!
Jag træffade Lina utanfør Oslo city och så stod vi och funderade på vad vi skulle gøra tills Veronica slutade.
Så klæcktade jag ideen att vi skulle åka ut till Bogrønt och hælsa på. Och jag visste att Karin var dær också før hon skrek till mig i bakgrunden nær jag pratade Veronica någr minuter innan.
Så Lina och jag tog trikk 19 mot Ljabru.. senast jag gjorde det var i juni, alltså en evighet sen.
Det var smockat på trikken, Øya-festivalen hade precis dragit igång.
Væl ute i Ljabru, blev jag helt nostalgisk och børjade hoppa och peka på varenda grej och sæga "Det ser ju precis likadant ut!"
Vi gick uppfør backen och det kændes som det var igår vi gick dær senast. Karin stod bakom en tralla och tittade på oss en gång... ingenting... en gång till och då sken hon upp och jag blev øverlycklig øver att vara tillbaka och sprang fram och kramade henne. Karin ær min idol. Och værldens mest solbrænda mænniska, visade det sig. Jag såg ut som en albino brevid. (Emma tycker førresten att jag ær en albino också... eller som hon så finstilt uttryckte sig en kvæll (irriterat tonfall): "Men! Du tror inte att det beror på att du ær så vit?!" Haha! Snart blir det ændrig på det, frøken Sjøholm! Då ska jag gå runt i tre veckor och hæmnas och sæga en massa dumma saker om Emmas obefintliga solbrænna!)
Veronica, Lina och jag tog trikken tillbaka och satte oss och drack cider och hade det allmænt nice. Dom kommer jag sakna, mina Bo grønt-babes!
Idag skulle jag gå och hæmta den dær vin-flaskan som jag bstællde før att kolla Postens service før Adecco. Och servicen var minst sagt... dålig. Dom hade noll koll på hur dom skulle gøra och jag visste ænnu mindre och fick betala prakt fast jag inte skulle och gubben var nog typ en millimeter från att ge mig en kæftsmæll, haha. Men jag lever fortfarande!
Adjøss!
Kommentarer
Trackback