ullaulla

Framåt kvällskvisten idag fick jag lite småpanik, en påkrypande jävligt obehaglig känsla. "Jag går ut!" sa jag till J, satte hörlurarna i öronen och gick.
Fredensborg, Majorstuen, Frogner, Solli plass, centrum, Grünnerlökka och hem. Omväg på omväg och det släppte bara inte. Jag bokstavligt talat släpade mig själv framåt, det var som att luften var hård som betong och jag orkade inte ens le åt folk jag mötte.
Jag gick förbi ljuvliga hus, bland annat ett gammelrosa, och rosa hus brukar alltid få mig på bra humör. Fantastiska skobutiker, 20 sushi-barer, neonskyltar, barer och resturanger som jag älskar... ingenting hjälpte. Ett tag övervägde jag till och med att gråta lite för att se om det skulle hjälpa, men förmådde mig inte ens tvinga fram en enda tår.
Passerade en gata som hette "Sorgenfrigata" och det kändes som att nån drev med mig.
Såg en kille som var med i X-factor rulla förbi i en trikk.
Gick förbi en bar där jag nån gång försökte ragga upp en kille som visade sig vara gay, och så kom jag att tänka på den där sjuka veckan i somras, när jag först blev kysst av en homosexuell kille i Linköping, och senare samma vecka av en asiat som visade sig vara gift när jag var tillbaka här i Oslo.
När jag kom till Nationaltheatret blev jag uppriktigt glad för första gången sen jag gick hemifrån. Jag fick se två änder, en hane och en hona, bada i en sprutande fontän. Åh, jag måste ta kort, tänkte jag. Men då hade jag inget batteri i kameran så det gick åt helvete det också.
.
Jag hatar att va ledig på söndagar! Idag har jag slängts mellan total hopplöshet och sinnessjuk frustration. Tänkt alldeles för mycket och på människor jag vanligtvis inte ens bryr mig om (längre).

Tack gode gud för att det snart är måndag igen!