ullaulla

Regnet både vräkte från himlen och kom forsande nerför gatan när jag gick till jobbet imorse.
Bara ben och regnjacka med luvan uppfälld.
Satte mig längst bak på trikken. Det bara kröp i mig... och innan jag kom till Holtet grinade jag.
Det var så jävla hårda tårar. Inte sköna.
En vän sa det till mig för länge sen: "Du grät ju aldrig över honom. Det är ok, gör det nu.".
Fan.

Så sitter jag på trikk 19 och gråter. Ingen ser såklart, minst 10 rader fram till nästa människa som dessutom sitter med ryggen mot mig.

Ni vet. Vissa människor skiter man ju bara i sen ett tag efter. Man blir likgiltig.
Men så tänker jag: jag vill ju bara att han ska va lycklig (allra helst med mig såklart, men sånt är livet), och jag menar det verkligen och han är säkert det.


Jobbade hela dagen och den här låten snurrade i min skalle hela tiden idag... och har gjort det i flera veckor.

Så kom jag hem, väntade till J hade gått och grät i två timmar.



Jag plockade fram hammaren och han slog spiken i kistan. Är jag klar med det här nu? Kanske.