Lovisenberg sykehus.
Diabeteskliniken. Elisabeth Husby som min sjuksköterska heter och jag.
Elisabeth är fullkomligt underbar och driver med mig hela tiden. Det är andra gången jag träffar henne.
Hon vänder upp och ner på allt jag äter (och inte äter), tänker, gör och känner. Hur mycket insulin jag tar (eller inte tar).
Hon trollar min för tillfället väldigt påfrestande hälsosituation till en rolig. Jag vill egentligen grina och bara riva av mig håret och säga att för första gången i mitt liv klarar jag inte av att ta hand om min egen kropp.
Hon pekar lite, förklarar, berättar hur jag ska göra utan att bli för kantig och hård. Hon frågar mig om min uppväxt, frågar saker ingen nånsin frågat mig om. Efter 20 års diabetesbehandling! Jag ljuger (eller undanhåller information är väl egentligen mer rätt) i en fråga, annars bara slänger jag ur mig allt utan att blinka.
Det är som att nån petar i ett köttigt blodigt sår med en lerig pinne. Och på ett annat sätt är det snarare som att hon rengör såret för mig.
Jag ångrar ju såklart redan att jag inte berättade precis allt. Men när det inte bara handlar om mig längre blir det genast mycket tyngre att va ärlig.
Nästa gång får jag nog gå dit utan smink och med ett ännu mer öppet sår.