ullaulla

När J och jag flyttade till Oslo för andra gången, i april 2008 (tror jag det var?) fick vi den här låttexten inramad av Emma. Det är nåt av det finaste jag fått.

Nu åker jag snart tillbaka igen. Det känns ungefär lika bra som att bli knivstucken i magen.
Fast jag saknar J såklart.
Men det här är ett helvete. Avstånd. Tågresor med barn, hundar och snörvliga pensionärer.
Hur fan kan man sakna människor så mycket? Så det blir fysiskt och armarna bara skakar, och nu gråter jag igen och önskar att alla bara kunde flytta med mig för jag varken vill eller orkar åka ifrån er mer.

Jag tänker på er hela tiden när jag är i Oslo. Fast jag försöker låta bli, koppla bort det för tänker man för mycket blir man till slut helt slut.

Ständigt dåligt samvete, hinner jag träffa alla när jag kommer hem den här gången?

Folk har sagt att den här vänskapen som vi har är unik, och det är den. Vattentät skulle jag våga kalla den.
Över 20 år har vi stått ut med varandra!

When you have no light to guide you, och allt det där.