Släpp.

För två timmar sen satt jag här och grät. 
Nästan lika mycket som jag gjorde i J's säng den där gången i höstas kl fyra på natten då det inte fanns nån hejd på tårarna och jag kunde knappt andas, så mycket grät jag. I flera timmar tror jag jag höll på, med mascara över hela ansiktet och hjärtat lokaliserat nånstans nere vid knäna.
Johanna var nog lika chockad som jag tror jag, för jag gråter nästan aldrig. Jo, när jag ser på film eller hör nån låt som är sorglig, då grinar jag jämt, men jag gråter aldrig för mig själv.

Nej, förresten, idag var det inte alls lika farligt som då.

Farmor grät idag när jag var hos henne. Mormor gjorde det ibland när jag var hos henne också, när hon levde. Men dom gråter eller grät aldrig över mig, bara nån jag är lik.


Jag vill nog egentligen bara få ur mig att nu gråter jag inte längre. Jag har suttit och läst The Sartorialist, lyssnat på Sahara hotnights och känt hur livet och inspirationen återvänt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback