The time travelers wife.

LÄNK

J och jag har precis sett den här. Jag känner mig helt otröstlig, grät som en treåring. Tom.

Den är helt fantastiskt fin, se om ni inte redan gjort det!


Vad nu då? "Läggdags!" sa J precis.


Jag ljuger inte när jag säger att jag inte är rädd för att dö. Det är jag inte.
Det finns saker man kan styra över och såna man inte kan styra över.

Jag kan styra över om jag vill gråta eller låta bli. Jag kan bestämma det helt enkelt, jag har lärt mig det, som nån slags överlevnadsinstinkt.
När jag väl gråter kan jag inte styra över om jag ska få ont i huvudet eller ej. Som en baksmälla, sån huvudvärk kan jag få.


Lyssnar på Ace of base. "Lucky love"... det känns jävligt opassande precis nu. Som ett slag i magen.
Men annars älskar jag Ace of base. 90-tal-musik är bäst!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback