I'll be fine...?

Jag har glömt skriva en sak. I lördags när vi var ute gick jag ensam hem efter att ha stått och pratat med Albin och packet typ en halvtimme på Karl Johan efter att alla andra stuckit åt miljarder olika håll.

Ungefär vid Hard Rock gick jag om en kille. Svart, stora nördglasögon. Han gick precis bakom mig en bra bit. Det var alltid folk runtomkring så jag var inte nervös. Men så började jag ana ugglor i mossen. Det var nåt skumt alltså. Jag stannade och fifflade med väskan så han gick om. Så stannade han till en bit framför och jag gick om honom igen. I tio cm klackar! Jag gick ju knappast fort liksom.

Jag oroar mig aldrig. Jag är för godtrogen. Jag tror alla människor är snälla och rara och inte vill varandra nåt ont. 

Den här killen kanske inte ville mig nåt ont, men han gick efter mig hela vägen upp till kyrkan, där jag gick världens konstigaste omväg som ingen normal människa går, och så trodde jag han försvann. 

Det  visade sig att han inte alls gjorde det, för när jag stod utanför vår port och skulle låsa upp så gick han förbi längre upp på gatan, och när han såg att jag var på väg in svängde han direkt och gick tillbaka samma väg. 

Jävla skummis alltså. Det finns så många här. 

Carro tjatade alltid på mig första året vi var här att jag inte skulle va ute och gå ensam på kvällarna. Det var jag hela tiden hur som helst. Jag vägrar låta konstiga människor begränsa mig och saker jag vill göra. 

Hemma i Åtvidaberg bor jag på Klövervägen. I Oslo bor jag på Dops gate, knarkgatan. Hemma kan jag va ute och gå hela nätterna i sträck utan att möta en endaste knäppgök. Här står det en i varje gathörn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback