ullaulla

J, Frida och jag har sett Benjamin Button* ikväll. Jag trodde jag skulle gråta. Det gjorde jag inte.

Jag gråter ofta, när jag känner att det behövs, när jag ser nåt eller nån jag älskar eller hatar, när nåt oväntat eller väntat inträffar.
Jag har slutat skämmas över att gråta också.

Vissa människor vet väldigt mycket om mig. Dom flesta vet kanske ingenting, vad vet jag? Jag gör aldrig saker som förväntas av mig. DET vet vissa människor. Att jag aldrig gör nåt som jag inte vill. En del kanske skulle kalla det intrigritet, andra rädsla.

Jag grät på trikken på väg till Ljabru några dagar innan jag åkte hem.
Ett par klev på, med två barnvagnar. Lång kille, Converse, lite skäggstubb, popfrilla. Söt tjej, smal, lite orange-hårig. Hon stod upp hela vägen dom åkte, kanske fyra stationer.
När dom skulle av hjälptes dom åt av med vagnarna och gick liksom med samma väg som trikken körde och på nåt sätt fick jag känslan av att dom kanske egentligen alls var så lyckliga fast allt såg så perfekt ut. Och började grina såklart.

Det finns personer som har frågat mig: "Vem är du?".
Vad svarar man på sånt?

Jag älskar detaljer.
Det bästa jag vet att gå nerför min gata här, när det är mörkt ute, tyst om man bortser från en fontän i en damm, och ser spindelnät mellan en buske och en lyckstolpe. Svarta moln på en ljusblå himmel. Barfota och trampa på en sval asfalt.
Ett djupt andetag. En regndroppe i hårbotten. Tre stjärnor.

Du är inte ditt liv, det är vad du gör med det.

Jag har upplevt mycket, men har fortfarande så mycket kvar... hoppas jag.
Ibland känns det som mitt hjärta håller ihop med nån tejp som alla jag älskar och beundrar hela tiden tejpar på igen och igen. Ibland tror jag det kommer spricka och gå riktigt åt helvete.
Det låter som att jag är deprimerad, det är jag inte. Jag kan nog va den gladaste personen jag känner i hela världen. Men som jag skrev en annan gång: jag är repig och det är inte så farligt egentligen för jag håller alltid ihop.

Carro berättade i helgen att Johnny (her boyfriend) hade sagt att han tyckte jag tydligen skulle va den perfekta flickvännen. "Hon har allt, en sån utstrålning.."-nånting hade han sagt.
Det var konstigt att höra, på nåt sätt.
Jag kommer ihåg när jag precis tagit studenten, då var det en gammal klasskompis som sa, inte till mig men till en av mina vänner: "Ulla är en sån tjej man vill ta med hem och presentera för mamma.".

Det är konstigt när folk pratar så om en och man inte hör.

Som Liza sa när hon var och hälsade på i Oslo: att jag hade förändrats. Blivit lite... inte hårdare men starkare. På ett bra sätt.

Jag älskar att jag alltid är i förändring. Att människor jag möter, både tillfälligt och regelbundet sätter spår i mig och får mig att utvecklas.



Så. Crying is living, I guess.


*Filmen var väldigt bra!