Red eye.
Jag hade gärna sett Obama svära eden idag... men det blev inget med det.
Skulle ha träffat Emma också, det blev inget med det heller (sorry!).
Olivia ringde och frågade om jag kunde jobba. Först följa med en tant i tandläkaren, sen sitta hos en gubbe som är dålig.
Ok, sa jag.
Tandläkarbesöket gick smärtfritt (i alla fall för mig), det gjorde däremot inte resten av kvällen...
Det var Johanna (min andra! Så roligt att se henne!), Linnea, Rosette och jag som skulle hålla ställningarna.
"Alltså, vad ska jag göra?! Bara sitta och kolla på honom i tre timmar?!" frågade jag Johanna och Rosette.
"Men vi kan byta om du vill?" frågade Johanna.
Sagt och gjort.
Jag sprang runt och Johanna satt hos gubben. Ungefär 19.00 ringde hon:
"Jag tror han är död."
Visste inte vad jag skulle tänka. Jag hade skickat Johanna till en döende gubbe, och han dör!
Det utbröt lite allmän panik och jag tog med mig Rosette och gick dit. Johanna, lugn som en filbunke. Jag vågade knappt gå in i lägenheten, mådde illa redan i hallen, tittade inte ens på honom. När jag dör hoppas jag att nån som Johanna finns i närheten, vilken klippa!
Rosette och Johanna stannade kvar och jag sprang ner och skulle ringa anhöriga. Inte det roligaste jag gjort i mitt liv kan jag säga. Jag skakade men lyckades ändå på nåt sätt låta bli både att gråta och låta någotsånär pålitlig och stadig.
Resten av kvällen blev konstig. Jag sprang runt och försökte göra allting medan dom andra var hos gubben. Några av hans anhöriga kom...
... hemskt.
Försökte vara stöttande, förstående och stark på samma gång. Det är svårt när allt man får se är rödsprängda ögon och trasiga hjärtan.
Det är som att tårarna smittar, det är svårt att se nån i ögonen som är helt förkrossad utan att bli det själv.
Dom dör nu, som flugor.
Det gör ont.
Folk jag umgåtts med, sett i över två år. Gamla självklart, men ändå fortfarande människor även om dom sitter i rullstol, har fått stroke och inte kan prata ordentligt eller får ångestattacker.
Jag brukar ibland säga när nån frågar: "Ja, det är ett tungt jobb." För det är svårt att skrapa av sig sånt här direkt när man kliver utanför dörren på jobbet.
Idag när jag kom till jobbet...
"Bitte och jag brukar säga det... Vår Ullis? Då menar vi dig. Det blir så, man vill så gärna att du ska vara vår!" sa Olivia.
"Du ser ut som lilla My!" sa Gizela.
"Vem i helvete är lilla My?!" frågade Rosette.
"Vet du vem Mumintrollet är?" frågade jag.
"Nej!" svarade hon.
När jag gick mot bussen ikväll så hade jag shuffle på ipoden.
"Red eye" med Christian Walz.
Leavin' with the red eye oh I'm
leavin' with her sad eyes in mind
Leavin' with the red eye tonight
Now I couldn't be more alone
Skulle ha träffat Emma också, det blev inget med det heller (sorry!).
Olivia ringde och frågade om jag kunde jobba. Först följa med en tant i tandläkaren, sen sitta hos en gubbe som är dålig.
Ok, sa jag.
Tandläkarbesöket gick smärtfritt (i alla fall för mig), det gjorde däremot inte resten av kvällen...
Det var Johanna (min andra! Så roligt att se henne!), Linnea, Rosette och jag som skulle hålla ställningarna.
"Alltså, vad ska jag göra?! Bara sitta och kolla på honom i tre timmar?!" frågade jag Johanna och Rosette.
"Men vi kan byta om du vill?" frågade Johanna.
Sagt och gjort.
Jag sprang runt och Johanna satt hos gubben. Ungefär 19.00 ringde hon:
"Jag tror han är död."
Visste inte vad jag skulle tänka. Jag hade skickat Johanna till en döende gubbe, och han dör!
Det utbröt lite allmän panik och jag tog med mig Rosette och gick dit. Johanna, lugn som en filbunke. Jag vågade knappt gå in i lägenheten, mådde illa redan i hallen, tittade inte ens på honom. När jag dör hoppas jag att nån som Johanna finns i närheten, vilken klippa!
Rosette och Johanna stannade kvar och jag sprang ner och skulle ringa anhöriga. Inte det roligaste jag gjort i mitt liv kan jag säga. Jag skakade men lyckades ändå på nåt sätt låta bli både att gråta och låta någotsånär pålitlig och stadig.
Resten av kvällen blev konstig. Jag sprang runt och försökte göra allting medan dom andra var hos gubben. Några av hans anhöriga kom...
... hemskt.
Försökte vara stöttande, förstående och stark på samma gång. Det är svårt när allt man får se är rödsprängda ögon och trasiga hjärtan.
Det är som att tårarna smittar, det är svårt att se nån i ögonen som är helt förkrossad utan att bli det själv.
Dom dör nu, som flugor.
Det gör ont.
Folk jag umgåtts med, sett i över två år. Gamla självklart, men ändå fortfarande människor även om dom sitter i rullstol, har fått stroke och inte kan prata ordentligt eller får ångestattacker.
Jag brukar ibland säga när nån frågar: "Ja, det är ett tungt jobb." För det är svårt att skrapa av sig sånt här direkt när man kliver utanför dörren på jobbet.
Idag när jag kom till jobbet...
"Bitte och jag brukar säga det... Vår Ullis? Då menar vi dig. Det blir så, man vill så gärna att du ska vara vår!" sa Olivia.
"Du ser ut som lilla My!" sa Gizela.
"Vem i helvete är lilla My?!" frågade Rosette.
"Vet du vem Mumintrollet är?" frågade jag.
"Nej!" svarade hon.
När jag gick mot bussen ikväll så hade jag shuffle på ipoden.
"Red eye" med Christian Walz.
Leavin' with the red eye oh I'm
leavin' with her sad eyes in mind
Leavin' with the red eye tonight
Now I couldn't be more alone
Kommentarer
Trackback