ullaulla

Rätt vad det var så stod han bara där. Egentligen inte min typ alls, tror jag att jag tänkte. Skägg, brunt hår och brunare ögon.

Och 28 år skulle det visa sig.

Jag bara började berätta och det var så lätt. Han kysste mig och sen ....

Söndagmorgon på Dops gate:

... tyckte jag han var så mycket min typ.

Min rygg mot hans bröst och hans högra hand på mitt vänstra knä. Eller i mitt hår. Eller på min rygg.

Jag sa att han hade magiska händer, han sa att jag inte visste det... än.

Lite senare.
"Måste gå upp.." sa jag med världens mesigaste röst, men det ville inte han att jag skulle göra och han var starkare än mig.
Efter en timme.
Släpade jag mig upp.

Ett par minuter senare skulle han åt vänster och jag åt höger.
Puss.
"Ring mig då." sa han och jag nickade.

När nån går ifrån mig såhär eller när jag går ifrån nån brukar det kännas tomt, ihåligt. Nu var det som att han fyllde tomrummet med hopp istället.