ullaulla

... och på tal om cancer.
Stod på Store idag. Det kliver in en kvinna. Och jag bara pang! Kände igen henne så otroligt mycket. Hade kunder samtidigt och efter ca 15 sekunders funderande slår det mig.
Min mammas kompis Lotta. En människa jag inte träffat på säkert 20 år. Har bara sett henne på kort.

Två tjejer på kanske 13 år höll på att köpa en vinkylare.
"Tjejer, vet ni vad det här är?" frågade jag.
"Nej."
"Det är en vinkylare. Jo, det går ju säkert använda den till nåt annat..." Både brudarna och jag skrattade och skrattade och skrattade.

Tills slut var det Lottas tur.
"Känner du igen mig...?" frågar jag lite försiktigt.
Hon nickar och säger att det är nåt väldigt bekant över mig. Såg ju på henne hela tiden att hon såg att det var jag.
Vi pratade säkert tio minuter och det är konstigt hur det kan kännas som man känner folk man egentligen inte känner alls.

Höll på att börja gråta flera gånger under dom där minutrarna. En del har liksom förmågan att få mig att känna mig så otroligt lik min mamma utan att dom ens säger att jag är lik henne.

Det finns otroligt få saker som jag hatar. Men jag hatar cancer.