ullaulla

Vilken jävla tripp!
Ronja och jag


(här bakfulla och dana på Foxx i Oslo!)

åkte i måndags ungefär vid halv tolv. Ronja körde (vi hade ju inte så mycket att välja på för jag har ju inget körkort!)... vi åkte i hennes föräldrars bil och vi fick igång tjattret ordentligt redan innan vi kom ut från Linköping.

Så åkte vi. Och åkte. Och kom till Motala. Tog fan hundra år till Motala! Men sen lossnade det lite och vi kom till ... Vivalla!
"Fan, här skulle vi bo!" sa jag. "I ett radhus som dom i Svensson Svensson!"

Vi stannade i Kumla och käkade på McDonalds. Såg inga kriminella som rymt från fängelset (vad jag vet).

Den här låten hörde vi nånstans mellan Kumla och norska gränsen. Både Ronja och jag bara skrek: "Jag älskar den här låten!". Dolly Parton är grymt underskattad!!

Ronja pratade om att en av killarna som flyttat in i hennes lägenhet var så sjukt snygg. Typ hennes dreamguy. Så jag var ju inte lite nyfiken när vi kom fram.
Killarna som bodde där kanske inte riktigt var my style men dom var riktigt sköna! Dom hjälpte till att bära och vi luskade ut att Ronjas snygging var 31!! Trettioett!! Han såg ut som 20 typ.

Vi mosade in alla Ronjas grejer i bilen och sa adjöss till grabbarna. Vad skulle vi göra nu liksom? Johanna 21 och kl var väl kanske typ halv åtta eller nåt.
Vi styrde kosan mot Ronjas ex lägenhet. Där fanns det såklart ingen parkering. Så vi parkade på thailändska ambasaden! Hur smart som helst tyckte vi i all vår svenskhet.

Vi hängde ett tag med exet och hans kompisar. Största lägenheten jag sett i Oslo!

Så närmade sig kl 21. Bilen kunde ju inte få övernatta i norska Thailand! Efter lite cirkulerande i kvarteret hittade vi en parkeringsplats. Mot enkelriktat! Så bilen stod åt fel håll!

Det blev en promenad ner till J. Vi käkade på People's och pratade om allt mellan himmel och jord. Mest om min (eller ja, Jessans) mobil som jag tappat bort nånstans mellan Johannas jobb och stället vi satt och åt på. Jag blev hypernervös och vi ringde till den 40 gånger men hörde den inte nånstans.

Så var det äntligen dags! Vi skulle få se J och Jeanettes lägenhet! Det första man får se när man kliver innanför porten är en äcklig indianhövding!



Lägenheten var stor, mysig. J's sambo Jeanette var supergullig! Ronja och jag blev dock inte kvar länge eftersom vi skulle ut. Tänkte vi skulle skaffa lite partysällskap. Hörde av mig till 90% av alla jag känner i Oslo, ingen var sugen/kunde. Veronica satt på nåt jävla fjäll med Erik.
Så det blev bara vi två.
"Yatzy!" sa Ronja. "Det brukar va bra på måndagar!"

Det visade sig att det inte var så bra. För det var inte ens öppet. Vi traskade på Aker brygge i storm. Inte en människa ute.
(Tre mål hade vi med resan. Jag skulle lära mig dricka kaffe. Och öl. Och så skulle Ronja bevisa för mig att Oslo inte är så bra som jag tycker. "Det är alltid folk ute! Aldrig folktomt, alltid nåt öppet!" sa jag. Det visade  sig att det är ganska så dött på måndagar iaf!)

Vi gick förbi nåt ställe och där satt en gammal jobbarkompis till Ronja som heter Ingrid. Vi satte oss med henne och så kom hennes kille Kris. Så stängde dom stället och vi gick över gatan till Nichol & Son.
Där vill jag bo! Helt fanastiskt är det. Satt och diggade och jag drack vin och dom andra öl (kommer aldrig lära mig!). Kris råkade vippa ut sin öl över Ingrid. Dom gick ganska snart efter det och jag och Ronja satt ett tag till.

Jag trodde jag hade tappat bort 1000 norska kronor också. Vi letade som tokar i alla mina fickor och i min väska men hittade den inte. Efter några minuters kaos hittade jag den, i en ficka knappt visste att jag hade.

Sen var ju frågan var vi skulle sova. Ronja ville sova hos exet. Jag hos Johanna. Så vi tog varsin taxi. Min taxichafför hade ett "låtsas-öga" och började bläddra i en kartbok när jag sa var jag skulle (Dops gate, Ronja: "Dops gate?! Dop är ju knark på norska!). Ska inte taxichafförer veta var dom ska utan att titta i en kartbok. Kände mig lite nervös när vi rullade iväg.
Chaffisen och jag pratade om snö och gator i Oslo. Han släppte av mig vid kyrkan istället. Trodde jag skulle hitta därifrån. Men det visade sig att det gjorde jag inte alls. Började gå åt fel håll. Och jag hade ju ingen mobil för den var ju borta. Efter lite yrande vände jag tillbaka och kom tillslut fram till knarkgatan.

På morgon väckte J mig innan hon gick. Så synd att vi inte hann hänga mer, saknar människan så jag avlider.

Jag gick ner till J's jobb efter en stund och tack tack tack Gud där låg min mobil. Ronja ringde precis när jag kom dit. Träffade henne och vi sprang ett varv på stan, åkte till likningskontoret vid Töyen och så tillbaka till stan.

Vi träffade Karin och drack kaffe (dom andra) och grönt te (jag).



Bilen stod kvar. Med lyset på!! Inga böter som tur var. Den startade också. GPS måste va världens bästa uppfinning. Och Frogner måste va världens finaste område.



Hem till J igen där sprang upp och ner från bilen (som Ronja vaktade) och lägenheten. En bananlåda full med tallrikar och shit. En dammsugare. Vi dumpade en tom bananlåda på parkeringen och styrde kosan mot Linköping.

Bilkö och åter bilkö hur långt som helst!



Ganska snart efter Oslo fick vi se Leonardo da Vincis bro.



Vi stannade och tankade. Fattade inte hur vi skulle göra. Var in och ut från macken tre gånger. Köpte Sörlands chips som vi smaskade på.

"Vad fula namn alla norska ställen har!" sa jag. "Titta där... Trögstad!! Vem fan vill bo där?" Började skriva upp alla fula namn.
Kolbotn, Svartskog, Kråkstad, Skotbu.

GPS:en hängde inte riktigt med för dom bygger om överallt i grannlandet.
"Åkte vi här på ditvägen?" frågade Ronja.
"Ja." svarade jag för att efter tre sekunder skrika "MEN TITTA DÄR! En travbana!"

REM på radion och det blev kortslutningen för att det äntligen var en bra låt och vi fick skrattattack.

Resan rullade vidare. Nu i mörker.
"Är det uppförsbacke här?!" frågar Ronja. "Jag har gasen i botten och det händer ingenting!".
Jag bara skrattade. Hur platt som helst var det.

Så kom vi till Karlskoga.
"Ligger inte det typ i Blekinge?!" frågade jag. GPS:en la av där också.
"Nu har det stått att vi ska svänga om 2,3 kilometer jättelänge!" säger Ronja.

Ett telefonsamtal till Ronjas mor och så rullade vi vidare, med en fortsatt trasig GPS. Nånstans vid Örebro såg vi en skylt som det stod "Vintrosa" på. Fulare än alla norska namn tillsammans! Där ville jag absolut inte hamna, sa jag. Och var hamnar vi?! I Vintrosa såklart. Vi åkte runt i tre rondeller tre gånger. Inga skyltar nånstans!

Tillslut kommer vi ut på rätt väg.

Vi stannade och käkade tomatsoppa på nåt ställe i Kumla som hade fått fyra stjärnor av nån biltidning. God soppa, men väldigt stark. När vi sitter och käkar pratar dom om nån tjej på tv. Ulrika Svensson.
"ULRIKA SVENSSON! Hahaha, bor hon i Vivalla eller?!" skrattar Ronja.

När vi ätit klart åker vi vidare. Jag blir dödstrött efter tomatsoppan. Sitter och nickar och slår mig själv i ansiktet för att inte somna och lämna Ronja ensam vaken.
Somnade såklart. Dumma dumma Ulla!
Vaknade efter kanske 10 min och då hade Ronja Enrique Iglesias på högsta volym.
 
Sen höll jag mig vaken sista biten. Vi bar in mina grejer och jag vinkade av Ronja. Så uppför trappan till Jessans place. Som var låst. (Jag ringde till Jess och hon sa att jag fick sova där, sen pratade jag med Carro och då sa jag att pappa nog skulle komma och hämta mig och så sa Carro det till Jess så Jess låste.) Sådär stod jag. En dammsugare och en bananlåda och så jag.

Tog min nyhämtade cykel och cyklade ner till Micke. Så hem igen (kl var ungefär tolv på natten när vi kom hem). Somnade som en stock. Bara ett problem. Jag låste inte cykeln. Och nyckeln satt i. Klant-Ulla! Nu har nån lagt beslag på min fina Kronan, som jag dagen innan åkt hela vägen till Oslo för att hämta.

Kort sagt: En väldigt rolig resa med så mycket konstiga inslag att jag skulle kunna berätta i all evighet.

Antal under resan:
Stjärnfall: 1.
Chai-te på Deli: 2.
Köpta skor: 1.
Bit-sallader: 0.
Svenskar: En halv miljard ungefär.
Överkörda möss: 1.