Forskningsrapport.
Uppstigning vid 06.15 idag.
Pappa släppte av mig vid sjukan och jag traskade in.
Världens virrigaste sjuksyster tog hand om mig. Väldigt gullig var hon, men hade knappast koll på läget. Efter fem minuter kändes det som att vi känt varandra hela livet!
Hennes son hade precis åkt till Oslo och jag berättade allt jag visste om stället medan hon kollade blodtryck och puls.
"Tränar du mycket?" frågade hon.
"Eh.. nej. Typ ingenting. Jag går lite, men det gör väl alla?" sa jag.
"Du har ju jättebra blodtryck och puls!"
Doktorn kom insläntrande och berömde mina nya skor. Doktorn och jag pratade skor, speciellt Converse som hon ägde typ 30 par.
Nu blev det lite mer forskningstema på besöket. Doktorn körde tandpetare, nån metallgrej och jag vet inte allt på mina vader och fötter och tår och så skulle jag säga om det kändes likadant överallt. Vilket det gjorde (tack gode gud!). Det värsta är ju bara att jag är så extremt kittlig. Så jag låg och fnittrade medan hon försökte undersöka mig.
Sköterskan kom tillbaka med papper och penna och frågade en massa mer om Oslo. Jag babblade vidare.
Gav henne min e-post och sa att hon kunde maila om hon undrade över nåt och hon blev överlycklig. Så lite hjälp, så mycket tacksamhet. Underbart ju.
Nu blir det en sväng till Karolinska också. Vet inte ritktigt när men nån gång i november antagligen.
Pappa släppte av mig vid sjukan och jag traskade in.
Världens virrigaste sjuksyster tog hand om mig. Väldigt gullig var hon, men hade knappast koll på läget. Efter fem minuter kändes det som att vi känt varandra hela livet!
Hennes son hade precis åkt till Oslo och jag berättade allt jag visste om stället medan hon kollade blodtryck och puls.
"Tränar du mycket?" frågade hon.
"Eh.. nej. Typ ingenting. Jag går lite, men det gör väl alla?" sa jag.
"Du har ju jättebra blodtryck och puls!"
Doktorn kom insläntrande och berömde mina nya skor. Doktorn och jag pratade skor, speciellt Converse som hon ägde typ 30 par.
Nu blev det lite mer forskningstema på besöket. Doktorn körde tandpetare, nån metallgrej och jag vet inte allt på mina vader och fötter och tår och så skulle jag säga om det kändes likadant överallt. Vilket det gjorde (tack gode gud!). Det värsta är ju bara att jag är så extremt kittlig. Så jag låg och fnittrade medan hon försökte undersöka mig.
Sköterskan kom tillbaka med papper och penna och frågade en massa mer om Oslo. Jag babblade vidare.
Gav henne min e-post och sa att hon kunde maila om hon undrade över nåt och hon blev överlycklig. Så lite hjälp, så mycket tacksamhet. Underbart ju.
Nu blir det en sväng till Karolinska också. Vet inte ritktigt när men nån gång i november antagligen.
Kommentarer
Trackback