ullaulla

Det var riktigt länge sen jag kände mig så förkrossad som jag gör nu. 

Så kallt när jag gick från bussen ikväll, och jag kände mig ännu kallare inuti. Grinade hela vägen hem, kände mig tom.

Det är som att världen rasar samman för mig. Att människor och platser jag alltid kunnat luta mig mot blåser sönder.
Och jag känner mig ännu dummare för jag gråter mest för min egen skull. Att jag blir sjukt egoistisk mitt i allt och tänker på hur det här kommer påverka mig och mitt liv, snarare än andras. Förlåt.

Stod och hackade igår och lyssnade. Det var som att jag hackade sönder mitt eget bultade hjärta istället för en paprika medan jag lyssnade på nåt jag hoppats jag aldrig skulle behöva höra. Tårarna rann och jag stod åt ett annat håll så ingen såg. Som att jag inte ville att dom skulle se att det tar så hårt på mig. Att jag kryper ihop till en liten boll, somnar och vill vakna att att allt ska va som det alltid har varit.

Jag sover inte bra alls. Jag är inte hungrig. Känslomässigt känner jag mig som en femåring.

Nu vill jag bara att allt ska bli bra. För det kommer aldrig mer bli som det var.