Och jag var 17 år och ville inte va den som blev kvar.



Och se där. Jag är fortfarande kvar. I princip den enda som är kvar. Och när jag var 17 var jag nog typ den enda som verkligen ville bort härifrån. Livet är bra konstigt.

Hur var jag när jag var 17 egentligen?
Mycket mer blyg än vad jag är nu. Gick i tvåan, utan nån ansträngning alls gled jag igenom skolan. Jag gillade lärarna, dom gillade mig.
Pluggade aldrig, men läste mycket böcker.
Höll tal på löpande band i skolan, det var det roligaste jag visste.
Gjorde bort mig dagligen, knarkade musik, övningskörde och drack aldrig alkohol.
Skrattade hela tiden.
Hade väl ingen direkt stil då, den har kommit på senare år (som jag fick höra i lördags: "Vi pratade om det förra helgen. Du (jag alltså) har väldigt speciell stil!" Eller: "Den där klänningen du hade när jag försökte kyssa dig på Platens... jag brukar verkligen inte försöka kyssa mina tjejkompisar!" Haha!).
Det där härliga sommarnattsljuset på gatorna.
Jag var hon som kände alla tanter&gubbar man träffade på Ica.
Kände mig hela tiden missförstådd, men det kanske jag bara trodde att jag var själv?

Såhär i efterhand kan jag ju säga det. Jag har aldrig varit olycklig som människa. Min största styrka enligt mig själv är helt klart att jag har nån slags medfödd och naturlig livsglädje som aldrig sviker. Visst är jag nere ibland, men det beror på att jag tänker för mycket och det går alltid över väldigt fort.
Jag hade teater som estetiskt val när jag gick i gymnasiet (17 år!), och då sa min lärare där;
"Ulrika... du är så glad precis hela tiden! Jag tror du är en sån som aldrig blir arg, men jag tror du kan bli ledsen istället när du egentligen borde bli arg." Det var verkligen huvudet på spiken!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback