Mohahaha!

Har precis kommit hem från världens längsta skrattattack som utbröt hemma hos Emma.
J, Emma och jag hyrde film ikväll, "Säg att du älskar mig", mest för att J har varit helt besatt av att vilja se den ett tag. Hemsk film! Dels för att den stackars tjejen blev våldtagen såklart, men också för att skådespelarinsatserna var ungefär lika hemska.
Iaf, J och jag skulle börja spatsera hem (jag bor i huset bredvid Emma, J ytterligare två hus upp på gatan), Emma borstade tänderna. Eftersom Emma och jag ska ner och fika på skolan med hennes moster imorn, måste jag gå upp ganska tidigt... så jag kläcker kommentaren "Jaha, det är väl bara att gå hem och lägga sig... och gå upp igen!".
Jag tycker inte det är nåt speciellt roligt med det, eller hur? Men det tyckte Emma och J. Skrattattacken var ett faktum... Emmas tandkräms-lödder flög över hela hallen, J låg på golvet och kippade efter andan. När dom lugnat ner sig lite började jag skratta. Sådär höll vi på i omgångar. Konstant i säkert 10 minuter, oavbrutet. Jag var nere på golvet och vände fem gånger, och dom andra likaså.
Som vi sa efteråt: det var länge sen vi skrattade så intensivt! Flera år sen, sa J. Men det vågar jag inte riktigt hålla med om.

Det är inte riktigt hälsosamt att skratta så mycket vid ett tillfälle, luften tar liksom slut! Jag undrar om man kan dö av det? Måste ju va det klart roligaste sättet att dö på, om det nu går. Usch vad hemskt.

Haha. Nu ska jag iaf sova...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback