29/8 -07... Empty heart.

Har precis upplevt ett av de konstigaste dygnen i mitt liv...

Ska dra allt från början imorn, orkar inte riktigt med allt nu.
Satt i bilen hem från E-tuna (hur fan hamnade jag där liksom?!), mörkt ute, svart. Min brors 5 miljoner skjortor på sätet bredvid. Pappa och Sus i framsätet. Skickat hur många sms som helst idag, folk har ringt till höger och vänster.
Fick sms från Liza. Där brast det för mig. Hon ska flytta till Umeå på söndag. Började grina såklart. Pappa och hans sambo satt framför och började skruva på sig och undrade om jag var ok.
Ringde Liza och försökte få ur mig nåt vettigt, men det gick väl inte särskilt bra, antar jag. Som jag skrev till henne sen, hon betyder så mycket för mig, jag vill inte ha henne på andra jävla sidan av det här landet!
Fullmåne, massa luddiga moln i nån märklig röra runtomkring. Det kändes som att mitt hjärta hade exploderat över himlen och alla dom där grå-svarta molnen kom direkt-amputerade från min hjärna.

På kort tid har jag "blivit av" med många människor som betyder mycket för mig.
Jag blir så trött på ensamheten ibland. Vill ha nån som luktar gott (inte citrontårta), som ser på mig sådär som han gjorde på Mallorca (fast jag sa åt honom hela tiden att inte göra det), som lyssnar på världens bästa musik och jag vill åka bil mitt i natten. Det kan jag inte göra ensam för jag har inget körkort. När ger man nån körkort till ens hjärta?
Jag blir så trött på ensamheten.

Svängde in på Slevringevägen. Har inte sett det på hela sommarn, inte sen i juni. Det var inte grönt då, nu kunde jag se att det var grönt trots att det var svart ute. Golfbanan, som jag brukar cykla förbi fre-fyra gånger om dagen annars, inte en enda gång.
Åtvidaberg. Vad gör jag här igen? Klövervägen. Huset är inte ljusgrått längre, mörkgrått.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback